Sanna79

I går när jag kom hem från jobbet och gick ut med Daisy så märkte jag att hon var inte sig själv. Hon går ju alltid med svansen uppe och viftar med den. Men inte igår. Jag blev rädd och trodde att hon hade brytit den men det hade hon inte gjort. Jag pratade med K när vi var ute med hundarna igår och hon kände en som hade haft en hund med samma symtom. Jag ringde direkt till veterinären när det öppnade och jag fick tid dit idag. K var så himla snäll och hon lånade pengar till mig så jag kunde gå till veterinären och att jag kunde köpa medicin till Daisy.
Veterinären kontrollerade Daisy och hon konstaterade att hon hade fått "vattensvans" låter konstigt men det är sant. Nu fick hon medicin och hoppas att det blir bra snarast. Hon får inte busa med andra hundar på en vecka och hon får inte bada.



Begreppet ?vattensvans? är en direkt översättning av engelskans ?water tail?. Båda begreppen dock enligt min mening något inkorrekta.
Egentligen rör det sig om en förlamning av svansen, av allt att döma genom en påverkan på de utgående nervrötterna från de främsta svanskotorna, ibland de bakre ländkotorna. Förlamningen förlöper ibland med smärta hos den drabbade hunden, och om inte smärtsamt så nästan alltid med en uppenbar förnimmelse av olust.
Diagnosen är oftast mycket lätt att ställa och när man en gång har upplevt det, så brukar man inte missa diagnosen igen, vare sig som veterinär eller hundägare: En slapp svans som hänger rakt ner, oftast från ungefär en decimeter ut från svansfästet. Markant nedsatt rörlighet och ibland som sagt smärtande ? ack hur många hundar som röntgats med frågeställningen svansfraktur på denna diagnos?
Det är typiskt nog retriever som drabbas, främst labradorer. Även andra hundar, som stövare och till och med jämthundar kan dock drabbas av åkomman. Helt klart är svansförlamning ärftligt såtillvida att vissa hundar drabbas betydligt oftare än andra. Och många inte alls, trots likartade yttre betingelser.
Begreppet ?vattensvans? har uppkommit på grund av att en nedkylning i samband med apporteringsarbete i vatten är EN utösande orsak, men det finns andra: Många gånger uppstår förlamningen av svansen i samband med allmänt lågt eller sjunkande lufttryck. Sålunda har faktiskt de allra flesta kliniska fallen föga eller intet att göra med arbete i vatten, vilket alltså gör beteckningen ?vattensvans? mindre lämpad. Hellre då rätt och slätt svansförlamning.
I de flesta fall går förlamningen över av sig självt på någon dag utan att medicinering krävs. Om hunden visar symtom på smärta, kan man använda någon lämplig form av smärtlindring. I de flesta fall duger det då bra med en halvannan vanlig magnecyltablett en till två gånger per dag under några dagar till en hund av labradorstorlek.
I sällsynta fall omfattas även ryggradens bakre del av förlamningen och hunden kan vara oförmögen att hålla sig på benen. Sådana fall krävs definitivt vårdande insats av veterinär.
/ Christer Nälser