Sitter ensam med mina tankar om livet

Är livet värt att leva? Varför skulle det vara det?
Jag tror jag känner ensamheten krypa närmare mig.
Jag skulle kämpa mer om jag hade kärlek.
Jag har tänkt länge nu på, att en människa kan inte
älska en annan om känslorna försvinner när kilon kommer.
Det är inte äkta kärlek. Man kan inte säga att man blev kär i det som man såg
för flera år sen, för mycket händer och alla människor förändras.
Bara för att jag har gått upp i vikt har inte gjort mig mindre värd att älska?
Eller???
Varför ska vissa vara så känslokalla? Är det värt att kämpa?
Även om jag känner att "skit samma" så gör jag ändå inte det.
Jag är sårad och känner mig äckligt fet och ful.
Jag känner mig irriterad och arg.
Jag förstår att det är äckligt att se på mig pga mina 15kg för mycket
men jag behöver väl kärlek lika mycket för det?
Jag känner att även om jag skulle banta ner mina 15kg,
så skulle inte känslorna vakna upp i liv igen. Eller???
Om man verkligen älskar en annan människa så älskar man den personens inre.
Fast så säger vi alla feta människor... Har jag hört.



JAG HATAR EGOISTISKA, UTSEENDEFIXERADE OCH KÄNSLOKALLA PERSONER!!!

Kommentarer
Postat av: sussie

Önskar jag vore där min vackra vän...skulle vi ha suttit i bastun, druckit o pruttat.

2009-10-11 @ 08:37:24
Postat av: Tanja

Jag hade faktiskt inte kunnat säga det bättre än Sussie. Men om jag får byta ut fisarna mot rapar istället. ;)



Olet kaunis ja ihana, mukava ystävä. Ajattelin just bussissa sinua, (tulin vanhempieni luo) et miten sulla menee siellä. Ja koska pääsisin tulemaan. Mut kyl se siitä. Ja yritä jaksaa ja kohta taas pääset töihin. :) Päivä kerrallaan! (thats what i´ve learned now).



Miss you. Pusi pusi

2009-10-13 @ 22:12:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0